Idag behöll vi som sagt L hemma för att försöka försäkra oss om att hon är frisk på lördag. Hon fick en del tid med plattan, då hon faktiskt är hemma för att vila, men däremellan hann hon trotsa ganska ordentligt. Vissa saker som jag ber henne om är så otroligt lätta för henne att bara göra, men hon väljer istället att göra tvärtemot, och helst inte ta någon notis om att jag tilltalar henne överhuvudtaget. Just det beteendet är något som jag tror är bland det mest irriterande jag vet, fast oftast då hos vuxna människor. Det känns som att man bara står och pratar ut i luften. Jag försöker hela tiden påminna mig om att det är en period vi är inne i. Jag är besviken på att jag inte lyckas hålla humöret uppe.
Utöver detta så får ju S mer och mer vilja. T.ex börjar det bli ohållbart att ha henne i famnen medan man gör vissa sysslor då hon hela tiden kastar sig mot grejer hon ser och vill ha, oftast för att hon vill hjälpa till. Jag försöker involvera henne i vad som är möjligt, dvs trycka på diverse knappar, bära fram bestick, tvätta sig...
Med andra ord är en dag med båda inte längre någon walk in the park. Det funkar dock, och i helgen ser jag fram mot energiboost då vi får hit nästan alla närmaste familjemedlemmar. Nu har jag rullat på så där utan alternativa utsvävningar ett par helger och då blir jag visst lite mätt på det. Ska dock återigen inte klaga. Den här livssituationen så otroligt perfekt och önskvärd och vardagsproblemen ingår på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar